Livat var det här.
Två syskon i kör: "Aaaaamaaandaaa, när kommer du heeem?"
Jag: "Eeeh"
Mamma: "Kommer du hem till jul?"
Jag: "Assåå, det brinner här utanför! Shit! Jag måste springa, älskar er puss puss"
Berättade för mamma för några månader sedan att jag inte kommer hem till jul, att jag tänker jobba. Så jag tror det där sades för att retas lite. Får lite dåligt samvete för mina små plutt älsklingssyskon, men det är så det är.
Men kom ju upp med en grym och trovärdig bortförklaring i alla fall.
Bex är helt skakad av chocken av att hört hela min familj på samma gång. Hon sprang i väg och gömde sig för allt liv. Kan ju medela att det är mycket mer stillsamt när hon pratar med sin familj. Efteråt kom hon och frågade hur man kunde bo sådär, att hon inte skulle stå ut i mer än 3 min. För mig är det familj, hem och trygghet. Kanske inte konstigt att jag får panik över att vara själv efter en timme eller två när jag är van vid det där. Vill nästan jämt ha människor omkring mig.
Bild på mig och min älskade mamut, tagen förra året.