Visst känns det fint att va vid liv.

Jag har tänkt flera dagar nu att jag ska göra en sommarresumé i bilder. Jag har tittat i mapparna för varje månad och tänkt vilka som ska vara med, tittat på bilderna och känt lite extra för en del på grund av sådana fina minnen från den här sommaren. Men det här blir ingen resumé i bilder, det här blir en i ord. Tre dagar i rad nu har jag och Bex fastnat på balkongen sent på kvällen insvepta i filtar med tända ljus och bara pratat. Vi har inte kunnat sluta. Igår räddade hon mig från mig själv och hon hjälpt mig upp från det jag oroade mig för. Det min mamma alltid har gjort för mig.

Den här sommaren har varit en hurricane. Ett stort vindtag som aldrig stannade av. Just nu är det vindstilla och jag har tid att tänka efter hur jag verkligen mår, jag har tid att analysera allt som hänt och hur vackert det har varit. Jag har tagit en del snesteg, men jag ångrar ingenting. Det har varit fantastiskt.

Jag har gjort så mycket att det aldrig skulle få plats i textformat på en blogg. Det skulle bli en bok för att få med varenda liten detalj som betyder så mycket. Jag har lärt känna nya människor som har en plats. Samtidigt som det finns några få människor som har en sån stor plats i mig att jag inte kan förstå det själv. Att jag haft den chansen att träffa de här människorna. Det värmer i hjärtat när jag tänker på det. Och jag har växt så mycket som person under den här tiden. Tack vare dem och tack vare mig själv.

Det enda jag egentligen vill säga med den här så kallade "sommarresumén" och som jag insåg precis nu i skrivande stund att jag vill säga är tack.

Tack.
Amanda | | En kommentar |

Jag försvinner i mig själv

Både igår och idag har jag försvunnit fastän jag knappt märkt det. Varit omringad av människor men inte hört vad de sagt. Det konstiga är att jag känt mig så ofattbar ensam på ett sätt jag inte kan förstå. Kanske beror det på att jag stängt av, någonstans tröttnade jag på allt utan att märka av det själv och försvann därför i mig själv. Jag vill inte göra något och vill egentligen inte träffa någon. Mitt huvud spinner runt i högvarv men jag kan inte lista ut vad felet är. Vad det här helt plötsligt kommer ifrån. Jag är förvirrad men ändå är allt glasklart. I helgen har jag lägenheten för mig själv, och jag tänker suga i mig ensamheten allt vad jag kan. Känner jag mig själv kommer jag ha tröttnat efter en timme eller två. Men så som jag försvinner ur verkligheten just nu tror jag att jag behöver det.
Det här är sånt man inte ska blogga om, men när jag mår dåligt skriver jag av mig. Och det gör jag bäst här eftersom penna ger mig kramp i handen så snabbt nu för tiden.
Vi hörs igen när jag mår bättre och inte försvinner längre.
Amanda | | Kommentera |

I hope it gives you hell.

Igår var vi ut till Clonsilla, som vanligt, hoho. Vi var på den lokala klubben o såg det heta livebandet. Det är ett coverband som bara kör gamla rockgodingar. Mina favoriter som fick mig att hoppa extra var när de spelade, the killers, blink 182, Green Day och Journey.  Efter de hoppade några in i en taxi för attt fortsätta in till stan när jag och Bex gick hem till Robin för att spela xbox. Vi spelade, snackade och tittade film. Perfekt lördag, när jag insåg att jag inte kunde hålla mig vaken till filmen var det dags att åka hem.

Idag blev vi lite chockade när vi inte vaknade förräns 1. Handlade mat som alltid på söndagar och sen har vi bara myst hemma.

Vi smälte choklad som vi doppade jordgubbar i. Nom nom som man säger.

Vi har ingen tv hemma.. Vilket många reagerar på, men vi klarar oss fint med våra datorer och dessutom känner vi folk med projektor. Sen tittade vi på "The Last song" ska bli en reccension på den asså.






























Sen var vi tjejiga som få och la ansiktsmask. Jag fascineras lika mycket varje gång över att jag inte kan röra ansiktet och tycker det är oerhört intressant. Jag lägger inte ansiktsmask så ofta...


Upp