Saknad

Saker och personer jag saknar lite extra just nu:
Dricka te med min mamma, prata timmar i telefon med Malin, ta långa promenader genom Freluga med Laban, äta mat och titta på film hemma hos Viggo, fotografera och shoppa med Emmi, dricka rom & cola med Berit, få pussar och kramar avmina småsyskon, åka bil mellan Sthlm och Bollnäs och ha långa diskussioner med Björne, sitta på Västerberget och grilla korv, sena nätter på Terassen med Johanna, fotografera och äta sushi med min storebror, impulsiva upptåg med Cathrine, sitta på cafét och prata med trevliga bybor, spela biljard med Emelie och Malin och så vidare.

15 juli kommer jag hem till Sverige igen och blir där i 2½ vecka. Kanske ska man ta sig hem lite innan också?
I sommar kommer i alla fall Viggo och Amina och hälsar på. Sen hoppas jag även att Emmi och Malin kommer med. Det skulle vara så fint.
Amanda | | 2 kommentarer |

Breakdown

Jag bröt ihop på jobbet idag, ja. Bröt ihop.
Det hela började igår med att Mcafee (virusskydds program) började skicka ut uppdateringar till människors datorer som gjorde att datorerna började starta om sig o ha sig och att de knappt gick att starta (de gick inte att använda om vi säger så). Har ni läst DN så förstår ni vad jag pratar om.
Nåja, det här drabbade oss som fan. Igår 25 min innan vi slutade så började telefonerna ringa som sjutton. Först när det blev 12 i kö tänkte man, åh jävlar vad är det som händer. Sen steg det bara och fort som sjutton, totalt var vi uppe med 67 i kö. Har aldrig varit så hypad, det var samtal efter samtal i en rasande takt. Men det här var faktiskt rätt kul, för jäklar vilken kick det var. Hade jätte svårt att lugna ner med mig sen vid hemgång, pratade med 100 ord i sekunden ungefär.

Nåja, jag trodde att det här skulle ha lugnat ner sig till idag. Icke sa nicke. Kom in där runt 6.45 och då satt redan cirka 4-5 pers som tagit fullt med samtal sedan kl 5.10. In på linan vid 7 och där satt jag återigen och tog samtal efter samtal i en rasande fart. Här var det fortfarande kul (trots förbannade kunder som jag uppmande att spela fia med knuff så länge, uppskattades inte alltid).

Vid lunch lugnade det ner sig och det ringde in "vanliga" problem som inte alls var lika roligt. På eftermiddagen sprack det. Jag fick ett samtal jag inte hade en aning om vad det handlade om, och eftersom vi fortfarande var nerringda som sjutton så att alla tog samtal var det jäkligt svårt att få hjälp. Tydligen hade det kommit info via mailen som jag inte ens hunnit öppna och gällande sådana saker är jag kontroll människa som sjutton. Jag måste vet vad jag ska göra gällande sådana här saker, annars får jag panik och slutar andas. Vill ha det klart och tydligt så jag vet precis vad jag ska göra. Vet inte vad det är men jag får dålig samvete inför kunderna annars att jag har noll koll. Vill veta allt innan. Men trots allt gick det samtalet rätt bra när någon fick tid att hjälpa mig.

Sen kom det. En bomb. En jävla fitt kärring (åh det känns så bra att skriva det) som satt och förolämpade mig i luren och som satt o berättade för sin kollega bredvid hur dålig jag var. Jag vet man ska inte ta sånt här personligt, och jag har hanterat det alla andra gånger. Men efter en dag av stress så gick det inte. Jag fick panik och gjorde var enda förslag på lösning jag kunde få fram. Till slut sametimade jag Elena och sa, jag klarar inte det här. Här hade jag gråten upp i halsen och kunde inte spela glad till kunden längre. Jag tryckte på mute och sprang in till toan och bölade järnet. Elena var snäll nog och avsluta samtalet till mig som endå skickades i väg till en resolvergrupp. I vanliga fall hade jag klarat av det där, vetat att det skulle skickats vidare efter att ha gjort allt jag kunnat. Men i slutet där kopplade inte huvudet. Jag nådde min gräns.
Jag återfick andan efter en 10 min i solen och satte mig framför datorn igen. Jag satte mig i avail men så fort någo nämde och frågade  vad som hänt så kom tårarna till ögonen igen (heja överkänsligheten) och jag satt i project de sista minuterna av dagen.

Veronica väntade in mig och tog med mig på det som jag älskar mest av allt i hela världen. Ner till shoppingcentrumet. Och där provade jag skor efter skor till jag mådde bra igen. Äntligen kunde jag slappa av och allra helst hade jag velat ta en sovsäck och lagt mig där bland alla skohyllor och somnat sött. 2 veckor och 4 dagar kvar på mitt shoppingförbud.

Påtal om  shoppingförbudet så går det bra men det är fruktansvärt. För jäklar vilket sötsug jag har konstant! Inte bra inte bra alls!
Amanda | | En kommentar |

C'est la vie

För er med dålig syn som inte såg på förra bilden så är detta vad jag skrivit in  på armen min som blivit så himla mycket snyggare nu efter tatueringen. Sen är jag trött på dumma frågor om vad det betyder, tillhör allmänbildningen vad tusan! Har massa bilder från när vi var i tatueringsstudion men mitt internet hemma har inte varit riktigt med på noterna och har glömt min externa hårddisk på jobbet så har inte fått med mig dem här heller. Men har vi tur kanske de kommer upp lite bilder från helgen ikväll eller imorgon.

 

Upp