iomia - august 2010

Visst känns det fint att va vid liv.

Jag har tänkt flera dagar nu att jag ska göra en sommarresumé i bilder. Jag har tittat i mapparna för varje månad och tänkt vilka som ska vara med, tittat på bilderna och känt lite extra för en del på grund av sådana fina minnen från den här sommaren. Men det här blir ingen resumé i bilder, det här blir en i ord. Tre dagar i rad nu har jag och Bex fastnat på balkongen sent på kvällen insvepta i filtar med tända ljus och bara pratat. Vi har inte kunnat sluta. Igår räddade hon mig från mig själv och hon hjälpt mig upp från det jag oroade mig för. Det min mamma alltid har gjort för mig.

Den här sommaren har varit en hurricane. Ett stort vindtag som aldrig stannade av. Just nu är det vindstilla och jag har tid att tänka efter hur jag verkligen mår, jag har tid att analysera allt som hänt och hur vackert det har varit. Jag har tagit en del snesteg, men jag ångrar ingenting. Det har varit fantastiskt.

Jag har gjort så mycket att det aldrig skulle få plats i textformat på en blogg. Det skulle bli en bok för att få med varenda liten detalj som betyder så mycket. Jag har lärt känna nya människor som har en plats. Samtidigt som det finns några få människor som har en sån stor plats i mig att jag inte kan förstå det själv. Att jag haft den chansen att träffa de här människorna. Det värmer i hjärtat när jag tänker på det. Och jag har växt så mycket som person under den här tiden. Tack vare dem och tack vare mig själv.

Det enda jag egentligen vill säga med den här så kallade "sommarresumén" och som jag insåg precis nu i skrivande stund att jag vill säga är tack.

Tack.