Jag ville bara ha ett perfekt liv.

Ja, det är sant. Jag har alltid  trott att man skulle kunna ha ett felfritt liv. Jag ville att mitt skulle vara dett.
Jag har haft motgångar, men har ändå ansett att det har varit  helt okej. Men min fantasi bild, som mest rör framtiden, håller på att försvinna.

Min kontakt med min pappa har aldrig varit bra. Han bodde med mig och min mamma tills jag var 1 år. Sen övergav han mig. Jag minns när jag var runt 8-9 år och bara väntade på att han  skulle ringa. Det gjorde mig så glad att han ringde mig,  tänk det är klart att han bryr sig om mig, jag är ju trots allt hans dotter. Några år senare, när jag blivit äldre och förståndigare(?), så berätta mamma för mig att anledningen till att han ringde mig var att hon hade ringt upp honom innan och sagt  till honom.

Jag träffade min pappa ganska få gånger (han bodde trotsallt i Umeå) och när jag var 10 år träffade jag honom för sista gången på en väldigt lång tid. Vi tappade kontaken. Han flyttade  från Umeå och jag hade varken telefon nummer eller adress. Jag vet inte  hur många gånger jag försökte ringa till det där gamla numret och fick höra den där inspelade okända kvinnorösten.

Efter fem sex så hade min mormor hittat min pappas nya adress. Gissa vart han hade flyttat? Till skåne, av alla platser. Han hade tidigare i telefon lovat mig att flytta närmare mig. Yeah right. Jag bestämde mig för att skriva ett brev till honom. Ungefär en vecka senare ringde han upp mig och jag satt i telefonen och grät hela tiden. Han lovade mig att bättra sig. Jag tror att det här hände ungefär i 9:an. Dum som jag var trodde jag på honom. Jag trodde att allt skulle bli bättre och att jag för första gången i mitt liv skulle ha en pappa. I början blev det nästan så också. Han ringde nästan varje vecka och vi planerade att jag skulle hälsa på. Jag fick pengar i födelsedags present och julklapp. Tidigare har jag bara fått en present av pappa i hela mitt liv.

Sommaren förra året, 2006, åkte jag ner till min pappa för att träffa honom för första gången på sju år. Jag mådde illa hela resan och började nästan ångra mig. Men när jag var framme på Kristianstad flygplats så stod han där och väntade på mig. Han såg precis likadan ut som jag mindes honom. Bilresan blev ganska spänd och sedan skulle vi åka handla och jag skulle förklara vad jag gillar att äta och inte gillar. De första dagarna grät jag mig till sömns, jag var lycklig men allt kändes så otroligt fel. Efter två dagar fick jag även träffa min lillasyster Amina igen, vi var konstigt nog väldigt lika varandra och det var väldigt roligt att träffa henne. En vecka går fort och snart var jag på väg hem igen. Jag fick träffa flera av pappas kompisar och visst det kändes helt okej för det mesta. Men jag kände mig otroligt utanför flera gånger. Kan bero på att jag inte har varit lika delaktig i hans liv som de andra har. Men jag kan inte påstå att det är mitt fel. Jag försökte i alla fall. Jag kom alltså hem, fortfarande med tron att jag skulle ha en pappa.

Tänk vad fel jag kunde ha.

Jag pratade med min pappa i telefon för några veckor sen, jag hade försökt ringa honom i en månad innan jag fick tag på honom. Som vanligt i slutet av samtalet så sa han: "jag ringer senare i veckan."
När han hade lagt på tänkte jag, han kommer inte alls ringa i veckan. Jag hade sådan lust att ringa upp honom igen och säga det men det verkade lite konstigt.
Nå, 2 juli (kommer ihåg datumet eftersom det är min och daniels dag) ringde han till sist. Jag vill ha svar och frågade varför han inte hade ringt som han hade lovat. Vet ni vad han svarade? Ingenting, han totalt ignorerade det jag sa. Han bara pratade om sitt jobb och om när han skulle vara ledig så jag skulle kunna komma ner. Jag ville inte gråta men jag kände att tårarna var på väg så jag sa inte så mycket. Han frågade en massa saker och jag höll mig till kortfattade svar. Men i slutet så sa han: jag hör av mig i helgen. Då kunde jag inte hålla mig, tårarna börja rinna på en gång och jag sa/skrek: "du kommer inte alls att ringa, sluta säg sådär, du gör det ändå aldrig". Han var tyst. Men sa typ hörru eller något efter ett tag. Jag la på.
Det hade känts bättre om han hade ringt upp en dag efter då kanske jag hade förlåtit honom snabbare. Han har fortfarande inte ringt och vem vet hur många år jag kanske får vänta innan han gör det?

Jag vet, jag borde säga upp kontakten han är ändå inget att ha. Men gör jag det så är det nästan som om jag säger upp kontakten till min lillasyster och det vill jag inte.  En till sak som gör att jag inte vill säga upp kontakten är att jag vill ha en pappa när jag blir äldre och själv får barn. Jag besökte nästan aldrig min morfar och det är jag ledsen för. Det ända jag minns av honom är innan han dog och låg sjuk på sjukhuset. Jag vill inte att mina barn ska ha det så. Jag vill inte säga till dem: Nej, ni har tyvärr ingen morfar för han är en skitstövel. Men det är inget jag kan ordna, det är min far som själv måste inse det och ändra på sig.
Visst han har haft en svår barndom, men varför ge mig en?

Det postiva med allt det här är väl att jag får pengar då och då. En del har skithögar till pappor och får ingenting. Jag skulle mycket hellre att pappa brydde sig om mig istället för att få pengarna.
Det är tur att han tar hand om sin andra dotter i alla fall. Jag är glad för min systers skull.

Amanda | |
#1 - - Emmi:

baby, kan inte med ord förklara hur ledsen jag är för din skull. såklart att du vill ha en pappa, som jag också sa förut... man får anpassa sig, man kan inte förändra människor. varför ska det vara så? för att världen gillar att leka rövhål mot de snällaste människorna! :(
i love you <3

Upp